Vi drog till hjulhuset, det hade snöat en del och vi var lite oroliga för snön på taket på standby tältet. Vi packade ihop oss och drog vid tolvtiden på fredagen, kom dit och blev lite snopna. Ingen snö … nästan ingen snö på taken men på marken, oj oj. Inte var det plogat heller.
Efter att jag satt på värmen i hjulhuset och alla pinaler var på plats tog vi en promenad med djuren. Solen sken och ljudet av takdropp satte fart på vårlängtan men pulsa i snön är inte kul när snön går över skaften på kängorna och kyler ner mina vrister. Det fick bli en promenad i hjulspåren på vägen som inte heller den var plogad.
Skogsmaskiner hittade vi också, så nu får vi hitta andra svampställen. Nåja, det finns gott om skog, så svamp ska vi nog hitta och blåbär med. Fasen, har jag redan kommit till sensommaren i mina tankar? Nej nej!
Tillbaks till vintervåren, det är ju ganska mysigt i alla fall även om det är kallt och tyst och tomt på campingen. Hundarna trivs och tar sig friheter när människorna stängt in sig i husvagnen. Det är ofta lilla b har hoppat upp i soffan när de är själva ute men sällan man hittar B uppflugen i möblerna. I alla fall, här låg dom bägge två!
Lördagmorgon eller ja kanske snarare förmiddag, kände jag ett litet stråk av tristess. Tittar på Iceman och frågar om vi ska åka hem, bestäm du svarade han. Ja, vi gör det säger jag och så börjar vi packa ihop och städa ur hjulhuset. Dynorna från förtältet ska in igen, till lilla b:s förtrytelse, han låg bra där han låg och ville inte flytta på sig. Jag fick lyfta bort honom för att ta in soffdynan, när jag kom ut igen för att ta in resten av dynorna hade han hoppat upp i soffan igen. Det är nog för att det är mysigt för inte fryser han i alla fall, inte med den pälsen.
Så vid tolvtiden hade vi packat ihop, stängt av värmen, städat ur husvagnen och var på väg hem igen. Det blev ganska precis 24 timmar. När vi åkte hem hade vi söndagskänsla i kroppen, fast det var lördag. Jaa, nu har vi ju tjänat en dag skojade vi.
Till sist! Jag står still vad gäller släktforskningen, ”intet nytt” för att citera myndigheternas kommentarer på Waltrauds alla ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd.
kan jag tycka, orkar inte pulsa något mer i snön. Den enda fördelen med snö är ju att hundarna drar inte in så mycket sand och att det blir lite ljusare ute.
I helgen var vi i hjulhuset, vi har inte övernattat där sen nyår. Vädret bjöd på solsken, hård vind och några minusgrader, då är det mysigt att kura ihop sig inne i hjulhuset under en filt eller två. Det gick ju dessvärre inte att göra det i söndagsmorse eftersom TVn står i förtältet och missa starten på Vasaloppet går ju inte. Jag klädde på mig alla ytterkläder jag hade och satte fyr på kaminen.
efter ett tag åkte frukosten fram ute i förtältet också
Solen sken alldeles för starkt in i förtältet så alla filtar jag hade gick åt att hänga för fönstren. Jag längtar till våren nu.
Lilla b spanar på något.
Trädgårdsmarodörerna gillar snön!
Släktforskningen går framåt och så går den bakåt ett steg. Den jag trodde var min ingifta moster visade sig vara fel. Jag vet hennes förnamn och efternamn som gift och hittar en grav med rätt namn. Jippie men när jag sen kollar närmare upptäcker jag att människan ligger begravd med en annan man, kan inte vara min moster alltså. Det här värre än värst, hitta en människa som du vet förnamnet på men inte hennes efternamn som ogift, jag har ingen födelsedata på henne heller eller var i landet hon föddes. Den här nöten får vänta tills jag börjar släktforskningskursen 20 mars.
Till sist! Iceman har blivit kvitt mitellan och kan äntligen stoppa armen i jackärmen när han ska gå ut. Skotta snö gör han också. Bless bless
Jag har träffat min syster igen. Nu har vi träffats två gånger och nästa date ska vi träffas hemma hos mig. Jag är så jätteglad att hon vill ha mig i sitt liv. Vi träffades på restaurant Kvarnen på söder, åt en bit mat och drack vin (ja, jag tog en öl också). När vi skildes åt fick jag en förhandstitt på hennes äldsta son som kom för att hämta henne, det är lyx att ha hemmaboende barn med körkort. Själv har jag passerat den tidslinjen och tog pendeln hem till Södertälje.
Hemma väntade Iceman som var väldigt nyfiken på hur vår träff hade varit.
Släktforskningen går framåt vad gäller mina adoptivföräldrar men inte med min biosläkt, där står jag och stampar. Jag har hittat en del intressant information om min pappas morfar, han var en barnhusunge med ett nr och okända föräldrar så där är det stopp. Han bytte även efternamn när han var 17 år, bara så där! Sen har jag hittat lite annat roligt också om pappas pappa, han har inga barn enligt kyrkoböckerna. Jag ringde skatteverket häromdagen för att begära ut bouppteckningen efter gubben men det var lång kö i luren så jag får ringa en annan dag. Det här är ju jätteintressant att forska i och jag fattar nu varför mamma blev så arg, när jag berättade för henne för flera år sedan, att jag börjat släktforska. Det finns några skelett i garderoberna om jag säger så. Sen har jag gått med i Södertäljes släktforskarförening och samtidigt anmält mig till en grundkurs i släktforskning, jag är så taggad att allt annat är skjutet åt sidan.
Till sist Jag är oerhört less på snön som ramlar ner lite då och nu, jag är inte så bra på att skotta bort eländet, vill ha vår. Jag vill se tussilago, blåsippor i backen, gräset växa, fåglar kvittra och solen lysa.
Jag har väl aldrig haft så mycket omkring mig sen jag gick i pension. Kalendern är fullklottrad och jag är helt slut, utbränd kanske, slut i kropp och knopp. Nu har jag tagit åt mig ett nytt jobb på Veteranpoolen också och det gör ju inte saken bättre. Jag håller hårt i mina lediga måndagar men dom ryker väl också snart eftersom jag har så svårt att säga nej. I morgon är det just måndag och jag ska gå på bio med Veteranpoolen, vi ska se ”a man called Otto”.
I dag var vi på viltspårskurs, jag och lilla b. Sista tillfället för den här kursen och nu ska vi träna vidare innan jag anmäler honom till prov. B ska också få en ny chans att visa vad han går för, han är lite ofokuserad i starten sen efter att ungefär halva spåret har vimsats bort kommer han på vad han ska göra och går som tåget. Dagens kurs tog verkligen musten ur lilla b. Ett gemensamt spår för fem hundar där de fick spåra en bit var. Mycket att hålla reda på, många olika dofter i marken, många hundar dessutom. Han skällde som en tok i fem minuter sen blev han tyst men så ofokuserad på uppgiften har han aldrig varit. Han var helt slut när vi drog oss hemåt, sen har han sovit hela eftermiddagen.
Leftie har bara två veckor kvar med armen i band, det är fasen så segt tycker till och med jag. Sen blir det rehabilitering hela sommaren. Undrar hur det ska gå, jag som har planer att göra om på baksidan här hemma. Just nu så är trädgården värre än värst, jag vill ta bort alla rabatter, jämna allt med marken och göra … ja, jag vet inte. Inte ha blomrabatter i alla fall, den lilla skithunden är en äkta trädgårdsmarodör. Han biter av grenar från buskar, blommor, mina klematisar har han bitit av, eller så lägger han sig mitt i blomrabatten för där är det svalt. Suck!
Min historia Jag har kommit in i en återvändsgränd vad gäller min biosläkt, tvärstopp och jag kommer ingenstans. Så jag har börjat på ny kula med mina adoptivföräldrar. Jag tog bort det gamla släktträdet med mamma och pappa och började om från scratch, man kan väl säga att jag har fått blodad tand vad det gäller släktforskning. Jag kan ju mer nu, vet lite bättre vad man ska tänka på och att källan är viktig att ha med. Men även en källa kan ha fel har jag upptäckt. Plötsligt hade det tillkommit en son hos pappas morföräldrar men det visade sig att den sonen var en av pappas mostrars fästman. Det är lätt att forska när man sitter på lite egen bakgrundsdata. Den som skrivit av kyrkoböckerna har nog lite problem att tyda prästernas snirklar, på ett ställe fick pappas mormor heta Kerstin i efternamn. Nu visste jag att hon hette Stenström och när jag kollade kyrkboken extra noga förstod jag att det var lätt att tyda Stenström till Kerstin. Pappas historia är också intressant, han växte upp hos sin mormor och morfar och två mostrar. Det visade sig senare att den ena mostern var hans mamma.
Till sist Jag känner mig bestulen på min bakgrund, jag önskar att jag tagit reda på det jag tagit reda på mycket tidigare. T.ex. att jag hade ett annat efternamn de första två åren i mitt liv. Nu är det som det är och jag får väl helt enkelt acceptera det. Men mammas handlande kan jag nog aldrig förstå. Bless bless
Tre veckor har Leftie (Iceman) gått med armen i band, tre veckor kvar. Operationen gick bra men han var bra ynklig de första dagarna men nu så har han repat sig och är nästan som vanligt. Han kom på sig själv häromdagen att använda högerhanden när han löste korsord, det tog jag som ett friskhetstecken. Följer med på hundpromenaderna gör han också, vilket är bra.
I måndags åkte jag till Stockholm för att träffa gamla AstraZeneca kompisar, det var länge sedan kändes det som men vi träffades faktiskt hemma hos mig i höstas, långbord i vardagsrummet, plats för 20 personer. Stora lilla chefen tyckte det var på sin plats att träffas, det var ju faktiskt tio år sedan AstraZeneca lade ner sin forskning i Södertälje. När chefen hojtar, lyder man, det är sedan gammalt. Kul var det att träffa nästan allihop igen.
Det var en del fix och trix men det gick ihop sig till slut. I måndags var vi bara en liten klick, typ sju tappra som träffades på Belgobaren i Stockholm. Iceman som också jobbade på samma avdelning (ja, vi träffades på jobbet) fick stanna hemma och vara hundvakt. Djuren klarar inte av att vara ensamma i flera timmar kvällstid, det är de inte vana vid. Så vi får helt enkelt turas om att gå ut och träffa vänner.
Lite mer historia då
Nästa vecka ska jag till Stockholm igen för att träffa min syster, känns konstigt att skriva syster (jag har fortfarande inte fattat att jag har en syster). Syster är hon om än halv, vi har samma pappa, min biopappa. Vi tar det lite försiktigt innan vi träffas hela familjen, vi vill ju lära känna varandra först innan vi föser ihop våra familjer. För övrigt så har jag hittat en bild på min biomammas make, den hon var gift med när hon dog 2012. Han jobbade som journalist på en tidning i Sydafrika, jag kontaktade tidningen och frågade om de hade några uppgifter om honom. Det var inte mycket till svar, jag fick en bild som jag redan hittat när jag googlat och en bekräftelse på att han jobbat på tidningen, så det gav mig inte så mycket. Sen tror jag att hon var gift innan det också, enligt hennes dokumentation från försäkringskassan blev hon änka 1/1 2000 och den här mannen dog 2015. Så jag fortsätter att leta … Men jag vet ju inte hennes efternamn hon måste haft då, jag kommer till återvändsgränder hela tiden, frustrerande minst sagt.,, DNA-test ger inte så mycket heller för tillfället. I alla fall inte om min biomamma som jag är mest intresserad av, jag hittar bara matchningar som kommer från min biopappas sida. Nu funderar jag på att anlita någon ”genjägare”, jag vill veta hur hennes liv blev sen hon lämnade Sverige men helst av allt skulle jag vilja träffa henne. Det går ju inte tyvärr och det gör ont. Tänkte hon någonsin på mig under sitt liv, ångrade hon att hon gav bort mig? Frågetecken som jag skulle vilja ha svar på. Samtidigt som jag går med dessa tankar i huvudet förstår jag inte att det faktiskt rör mig, det är så svårt att ta in hela alltet. Jag har kommit fram till att min historia skulle bli en jäkligt bra dokumentärfilm. Det skulle vara häftigt att se en film om min historia, se hur det tog sig ut från en annan synvinkel. Ja jisses, Svt dokumentärfilmare, genjägare här är jag!
Jag brukar inte vakna kl 4 på morgonen. Inte Iceman heller men idag stod väckarklockan inställd på väckning av tuppen. Så jag gick upp jag också, satte igång torktumlaren med gårdagens sena lakanstvätt. Det gäller att tänka smart med dagens elpriser (att hänga lakan på tork finns det inte plats för). Iceman hoppade in i duschen och renskrubbade sig inför operationen av axeln. Så i eftermiddag kommer han hem med armen i band. När taxin åkt i väg med honom gick jag ut med hundarna, bägge på samma gång och det kunde slutat illa. Att jag aldrig lär mig. Förbaskade rådjur! B blir helgalen och vill springa efter och stark är han också, b skäller mest och drar inte så mycket. Nu hade jag B nära mig så jag fick tag på honom och kunde läsa lusen av honom. Inte fasen hjälpe det, han skulle iväg och höll på att dra omkull mig men jag fick tag på honom igen och knuffade in honom i slänten och röt några väl valda ord. Jag blir tokig på denna hund. Lilla b blir jag också tokig på, han skäller konstant när han ser något som är intressant eller ovanligt. Godis kan tysta honom men fungerar inte så bra när man samtidigt ska brottas med galen B. Så just nu är de till salu …
I går kväll började mitt vänstra pekfinger att molvärka och i dag är det värre, jag har upptäckt att jag gör väldigt mycket med vänster hand och det känns helt galet att göra vissa saker med högern. Det känns svullet men det ser inte svullet ut och efter google konsultation har jag fått reumatism. Inte behöver man gå till en riktig läkare när man kan googla sina åkommor. Jo, jag får väl göra det om fingret fortsätter att göra ont.
Sen då, min historia. Det går sakta framåt, jag har spårat min biologiska mamma till Namibia. Tyvärr så dog hon för snart tolv år sedan. Hade hon levt hade jag satt mig på första bästa plan och flugit dit. Ju mer jag letar och hittar svar, desto mer frågor får jag, tankarna rinner snart över. Gift var hon också och då undrar jag ju, fick hon fler barn? För tillfället har jag fastnat, kommer inte längre i mitt letande. Det finns ingen information mer om henne vad jag kan hitta. Så nu har jag börjat leta efter släktingar till hennes avlidne man och det går också trögt. Att leta efter människor utanför Sveriges gränser är inte lätt. Jag hittade en (tror jag) släkting till hennes man på facebook och skickade en fråga till henne. Hoppas hon öppnar meddelandet och läser och inte kastar det i tron att det är spam. För mer än 40 år sedan tog jag kontakt med min biologiska pappa och mer eller mindre tvingade honom att berätta hur det kom sig att de adopterade bort mig. Han skrev till slut ner en redogörelse och skickade den till mig. Jag har alltid trott att de kom till Sverige tillsammans men så var det nog inte inser jag så här i efterhand. Han berättade också att efter han gjort slut med min ‘biomamma’ träffade hon en ny man och att de skulle emigrera till Kenya. Nu blev det Namibia men det är ju nästan samma ställe tänker jag, som aldrig varit i Sydafrika.
Jag har av hänsyn till mamma aldrig tagit tag i det här förrän nu när mamma är död. Hon vänder sig säkert i sin grav och kvider du är min unge, bara min unge. Ja, så kan det vara men jag vill veta mina rötter, jag får ingen ro annars. Det skulle hon aldrig förstått, när jag berättade för några år sedan att jag börjat släktforska på deras anor blev hon förbannad och undrade vad det skulle vara bra för, själv var hon ju inte ett dugg intresserad av släkten bakåt i tiden. Jag kom ganska långt i min forskning men gav upp efter ett tag, det gav mig ingenting egentligen. Nu har jag börjat om på nytt med en annan släktforskarsida och min biologiska släkt, ‘biosläkt’. Den jag har velat forska på hela tiden. Nog så svårt när man inte kan leta i gamla kyrkoböcker och när man väl hittar information står det inte på svenska, engelska funkar men när informationen står på tyska sitter jag med skägget i brevlådan, kan ju inte ett ord tyska.
Nyår tillbringade vi i hjulhuset. Kusin och två familjer till var där och vi roade oss kungligt med god mat och roliga spel. Hundarna levde rövare förstås, ensamma på vår plätt vid husvagnen skällde de på allt och ingenting. Så kunde vi ju inte ha det, så vi hämtade dem till storstugan och lät dem vara i det inglasade uterummet intill. Inne i stugan får inte hundar vistas. Det gick inte så bra det heller, till slut fick de ligga i bilen och där höll de tyst. Det var ju inte speciellt kallt ute så det gick ingen nöd på dem. Jag ser fram mot den dag vi kan lämna dem ensamma inne i hjulhuset utan att få allt söndertuggat. Stora B skulle fixa det galant men lilla b, nope! Han röjer, han röjer även här hemma när de blir själva några timmar då och då. Han plockar handskar från korgen i hallen, hämtar tofflor eller en sko, han tuggar inte på grejerna han flyttar bara på dem. Han hämtar också saker från köksbordet, pennor, suddgummin. Det tuggar han i sig, Iceman letade som en tok efter suddgummit här en gång. Dagen efter visste vi vart det tagit vägen, rakt ner i magen på lilla b. Tabasco på pennor och sudd hjälpte föga, bättre då att stoppa undan penna och sudd.
Häromdagen hade jag två äggvitor över så jag gjorde maränger, tyvärr hade jag inte tillräckligt med socker så de blev lite platta men de smakar som maränger ska. De har legat i en skål som stått på köksbordet för jag visste inte vad jag skulle göra med dem. Idag åkte Iceman till jobbet ett par timmar och jag åkte ner till Ica för att handla. När jag kom hem ligger en handske på köksgolvet och ett gäng maränger på mattan i vardagsrummet. Han, den lilla spjuvern måste plockat marängerna som stack upp ur skålen en och en, för skålen stod kvar på köksbordet med resten av marängerna.
Stora B kan klockan, i alla fall en gång per dygn. Kvällspromenaden är viktig, han börjar redan vid 19.15 att stirra ut Iceman. När klockan närmar sig 19.30 blir det jobbigt, B sätter sig tätt intill och verkligen stirrar på Iceman, det är dags nu! Sen följer han honom vart han än går, in på toaletten, kollar vad han gör där. Är inte Iceman hemma är det jag som blir ansatt. En kissrunda på 45 – 50 minuter är dagens viktigaste händelse. I fredags hade vi bjudit hem vänner på mat och vi var lite oroliga hur det skulle bli när B kände av klockan, måste vi köra ut våra vänner då eller? När tiden för kvällspromenaden infann sig och B började bli rastlös släppte jag ut B o b på baksidan så de fick springa av sig lite. Det räckte tack och lov, grabbarna höll sig lugna ända till gästerna tackade för sig och gick hem.
Har jag berättat att Iceman skadat sig? Tror inte det, i alla fall han halkade i en slänt en dag före jul, när han var ute med B och landar på höger armbåge och stöten gick vidare upp till axeln. Efter läkarbesök och röntgen både kors och tvärs konstaterades att supraspinatussenan var av. Det blir operation om ett par veckor sen får Iceman gå med högerarmen fixerad i en mitella 5 – 6 veckor och sen rehab på det i flera månader. Han har införskaffat sig icebugs nu, om än lite sent. Det blir en härlig vår! ‘Sylvia, kan du hjälpa mig?’ Han har redan börjat träna på att vara vänsterhänt, löser korsord med vänstern, han har köpt nya kängor (utöver icebugs) med dragkedja, för att knyta skosnören går inte så bra med bara en hand. Det här fixar vi, jag blir Icemans högerhand ett par månader!
Till sist Vad beträffar min historia, eller kanske bättre beskrivet, mina rötter. Kvarnen maler så förbannat sakta och jag vill ju veta nu, gärna igår. I dag fick jag ett mail från Riksarkivet att min ena förfrågan har skickats vidare och jag kan vänta svar om 1 – 2 veckor. Den andra förfrågan jag hade blev jag hänvisad till Migrationsverket. En dag när jag känner mig redo berättar jag nog hela historien … men inte än.
Min mormor hade en historia, mamma hade en och pappa hade också en historia att berätta. Nu när de inte kan berätta den längre så försöker jag att föra vidare till mina barn det mest elementära i deras historia. Dvs, det jag kommer ihåg. Själv har jag inte haft någon historia – tills nu! En början på en historia har jag förvisso haft men det är och var bara början – nu har jag kommit en bit på väg. Den senaste veckan har jag sovit otroligt oroligt, tankarna snurrar och jag har ett stort frågetecken (i times roman ?) och många, så många andra, lite mindre frågetecken i min knopp. Samtidigt är jag så full av energi inför det detektivarbete som ligger framför mig. Jag bara måste hitta min historia. Jag letar intensivt och har kommit en bit på väg, två ledtrådar har fört mig till riksarkivet och jag har insett att jag måste åka dit. Det verkar som om fortsättningen på min historia fortsätter där. Samtidigt känner jag att mamma vänder sig i sin grav – Du är min unge, bara min! Förlåt mamma men jag måste … men det var egentligen du som började!
I lördags var jag i storstan, träffade en person jag vetat om i över 40 år. Det började med att jag skrev ett brev och slutade med att vi träffades i Stockholm. Vi pratade länge och jämförde våra historier, vilket gav mig några svar men ännu mer frågetecken. Vi kom fram till att detektivarbetet bara börjat … Nog om det, fortsättning kommer vad det lider.
Jag har kommit fram till att jag längtar till våren, det här jäkla snöblasket är inte kul. Är det inte svinkallt så är det plusgrader och blött och isigt. Jag vill ha snö – det är helt OK men inte mer än fem minusgrader och jag vill ha det hela vintern igenom. Detta skitväder som är nu är inte kul! Just nu, i skrivande stund, regnar det. I december!
Lilla b, till vänster är så skitig. Stora B till höger visade sig vara ännu skitigare när han grävt klart. De jobbar på att fixa en tunnel under trädrötterna, gräver från varsitt håll. Det här trädet och hålet finns i en hundrastgård nära oss, så det är inte bara mina djur som har grävt där. Det fick bli duschen när vi kom hem. Jag stängde in oss i badrummet och frågade vem som ville vara först. B som är en klok vovve gick självmant in i duschkabinen och stod still hela duschningen. Lilla b satt vid toadörren och darrade som ett asplöv, sen blev det hans tur … rymningsbenägen vovve det där … ren blev han i alla fall till slut.
Så har vi tagit farväl av mamma/mormorn på vårat sätt. Det var fint, vi samlades i minneslunden och jag läste några rader jag skrivit ner, grät en skvätt. Sen åkte vi hem till Iceman och mig och drack kaffe med dopp. Hembakta kakor, sju sorter precis som det ska vara. Tog fram mammas fina kaffekoppar som jag haft i mitt vitrinskåp sen 2015 när mamma flyttade till en mindre lägenhet. Mamma fick också en kopp framdukat till sig. Ja, det kändes bra faktiskt. Ingen människa utanför familjen som berättade om Maj-Britt och inget hymlande om att så kan man inte säga. Jag sa det jag kände och ville. Nu är det slut på hemligheter tänker jag.
Stora Stockholms hundmässa/utställning har jag också hunnit med. Det var lite stressigt där ett tag men det ordnade upp sig. Jag fick äran att hjälpa Lotta, tillika uppfödare till stora B, med rasmontern till finsk lapphund. Vi åkte till Älvsjömässan fredag eftermiddag och pyntade vår monter.
På lördagen åkte vi dit igen, jag handlade en massa bra saker som nya koppel mm mm. Men vi konstaterade också att det var flera återförsäljare som vi saknade. På söndagen var det dags igen och nu fick lilla b följa med och sitta på bordet och vara vacker. Åka pendeltåg för första gången gjorde han också. Det fixade han galant, tittade sig lite omkring men sen när han tittade på mig var det som han konstaterade, är du lugn matte är jag lugn.
Han var så duktig hela tiden, han blev bara lite galen när hans avlösare kom, en annan stilig herre som inte alls var intresserad av lilla b. Så tog vi pendeln igen tillbaka till Södertälje vilket han också fixade med bravur. Underbara hund, jag vet också att B hade fixat att åka pendeltåg men han är inte lika kelsjuk som lilla b är. B är nöjd med en kli på rumpan sen tycker han att det är bra, att sitta på ett bord och välkomna en massa för honom okända människor som vill klappa och gosa är inget för den herren. Godis från okända människor äter han inte och obekant godis från kända människor måste undersökas först innan det äts upp. En cool kille med bestämda åsikter.
För ett nytt inlägg, det är ju söndag och jag tycker tydligen om att blogga på söndagar. Veckan som gått har varit lugn och skön, inte mycket jobb och inte så mycket att berätta om. Vi fick en ny fjärrvärmemätare i tisdags och på kvällen hade vi styrelsemöte i vår lilla lilla förening. Jag jobbade två gånger denna vecka, på det ena jobbet fick jag en liten chokladask, var på en utbildning och Iceman var i huvudstaden på middag med sina kollegor.
Hundarna har blivit mycket bättre på att sköta sig när jag går ut med bägge två samtidigt. Eller kanske ska jag skriva lilla b. Det är han som blir lite extra helgalen när vi möter andra hundar (eller katter) och då hänger ju förstås stora B på och jag får ett litet helvete. Vattenspruta är lösningen, jag har den lättåtkomligt i fickan och att få en plötslig vattendusch på nosen är inte kul, det kan lilla b intyga. Ser han att jag tar fram den när jag klär på mig för att gå ut, vill han inte följa med. Han är så kaxig den lilla skiten men samtidigt otroligt harig. Han har skärpt till sig rejält och stora B också, för även han kan få en skvätt vatten på nosen (hehe).
I torsdags när vi kom hem efter promenaden var hundarna så skitiga att jag tyckte jag behövde duscha av dem. B är van sen gammalt men lilla b, oj oj oj! Premiär för duschen, inte ok, livrädd hund darrade som ett asplöv men handduken tyckte han om … finns inget bättre än att få en handduk över sig, vilket innebär massa gos och avtorkning av blöt päls. Nu har det äntligen blivit minusgrader ute, så djuren blir inte så skitiga då.
Vi åkte inte till husvagnen den här helgen, vi var inte så sugna på det i det här gråtrista vädret. Skitiga hundar i en husvagn är inte kul. I går, lördag tog vi bilen ut till ett naturreservat i närheten av Vackstanäs vi aldrig varit till. Lite nya vyer skadar inte tänkte jag, det blev mycket för hundarna, nosa igenom varenda meter är tröttande. Vi gick inte så långt men ändå var vi ute 1.5 timme och de båda fyrbenta var helt slut när vi åkte hem. Hittade bland annat en ek med omkrets på 5,5 m, ett träd som blixten satt klorna i och en annan knotig ek.
I dag höll vi oss hemikring, längre sträcka men inte lika många nyheter i nosen. Vi styrde stegen mot kusens backe och vidare ner till slussen och så hem igen. Dryga 6 km på 1.5 timme.
När vi kom hem så tog vi en glögg och pepparkaka med grönmögelost, för det var vi värda.
Ja, det var allt, nu väntar en ny vecka, nya äventyr …
Mormor kunde baka, jag minns kakor med rosa kant som hon brukade baka, de var så goda. Finska pinnar och schackrutor är andra favoriter. Det tog flera år innan jag fick veta vad de rosafärgade kakorna kallades och inte fanns de på konditorierna heller. Det är först nu under senare år som jag ser dem igen. Brysselkex, är inte lika goda som de mormor bakade. Mamma bakade aldrig småkakor, hon bakade bara kanelbullar, bullar som doppades i kaffet när de var ett par dagar gamla. Pappa däremot bakade både mjuka kakor och småkakor, ofta bruna kakor skurna på snedden, ingen favorit hos mig. Äppelkaka i lång ugnsfast form var nog hans favorit, för det gjorde han ofta.
I går när vi kom hem från hjulhuset satte jag igång med att baka kakor, hela köket var i kaos där ett tag och jag önskade mig både mer arbetsyta och större ugn. Jag ska inte baka småkakor för jag äter upp dem ganska snart efter de kommit ur ugnen. Det går inte att bara ta en kaka till kaffet, jag äter gärna direkt ur kakburken och slutar inte förrän kakorna är slut. Jag skulle ju rulla fram om jag bakade ofta. Det är likadant med bullar, i synnerhet kalljästa vaniljbullar. Så gott!
Mormor virkade också, hon virkade många överkast på ålderns höst, jag fick ett av henne som ligger på en hylla i garderoben. Det kanske kommer till nytta om 100 år. En filt av äkta mormorsrutor tog jag tillvara på när jag rensade efter mamma. Mormor hade den låg på kökssoffan. Hon tog reda på varenda liten tåt när hon gjorde den här.
Hemma hos mig ligger filten i en liten träsoffa på övervåningen. Ofta i den soffan sitter lilla b och spanar ut, väntar på att något intressant ska hända. När det så gör talar han gärna om det, högt och intensivt säger han till att nu händer något. I morse 04.30 talade han om att tidningsbudet kommer … I kväll ska jag komma ihåg att stänga igen persiennerna …
I år blir det minimalistiskt med julprylar, endast en adventsstake är framme och jag tror banne mig att det får räcka för denna gång. Jag är redan less på allt vad jul heter. Ja okej, någon julduk kanske jag tar fram också …
Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från Wales, Spanien, Sverige och lite överallt, på ställen jag bott och arbetat i. lenadyche(at)gmail.com
sybils sida 