Länge sedan kvinna var här

Kvinna gick i stå, fick skrivkramp eller så. Tungt var det och lusten att skriva för att dela med mig av mitt liv försvann i något mörkt djupt hål. Det kan ju bli så ibland. Det är fortfarande tungt men nu känns det lättare, som att jag vill dela med mig av livet lite.
Till och med kameran har fått vila och redigeringsprogrammen jag har i datorn har jag glömt hur de fungerar. Annars är väl allt som vanligt, kvinna jobbar måndag till fredag, hårda pass, lugna pass, jobbiga pass men än pallar jag … längtar till den dag jag kan säga tack o hej, leverpastej! Pension med andra ord.

Kvinna avslutade hösten med en släng av Cryptogenic Organizing Pneumonia (COP), kände igen symptomen från förra vändan och jag målade fan på väggen, skrev min egen minnesruna i tanken, sade till mannen i mitt liv att nu går det åt fanders, han kontrade med ett allvarligt – Det gör det inte alls!
Peppar peppar, fortfarande tungt att andas emellanåt men jag är feberfri sen några dagar och i fredags låg ett utlåtande från senaste lungröntgen i brevlådan. Förändringarna i lungorna har gått tillbaka och allt såg bra ut. Så nu går kvinna i positiv uppåtspiral, det är gott att leva …

Förra helgen fyllde mamman i mitt liv år, 83 år, hennes minne sviker ibland och hon berättar gärna samma sak, eller frågar om samma sak, flera gånger om. Hon har svårt att gå och blir fort trött och yr men för övrigt är hon pigg. Vi var där och min yngsta son med sin son, lilla B, kom också dit och gratulerade på födelsedagen. Iceman och jag hälsar på henne varje vecka, köper fikabröd och umgås, det står på söndagsschemat och måste göras, hon är ju min mamma.

Igår kom Icemans son med familj och hälsade på, jag hade ‘gömt’ mig när de kom men på ett väldigt dåligt ställe. Lilla A såg mig nästan på en gång och skrattade och sa: Syvlia, varför är du där?  Vi hittade lite senare ett bättre ställe att gömma mig på till nästa gång.

På kvällen tog vi bussen ner till stan med goda vänner för att lyssna till Johan Stengård m.fl. i Pingstkyrkan. Kvinna har alltid haft ett gott öga till den mannen, tycker att han är riktigt duktig. Bröt ihop fullständigt gjorde jag också när han spelade ”My Way” av Frank Sinatra, gick inte att hålla tårarna tillbaka, jag grät nog värre än när organisten spelade ”My Way”på pappas begravning för ganska precis 9 år sedan. Ja, jag saknar min pappa!
Sen åt vi middag på Lilla Styrbjörn, god mat som alltid och högljutt som alltid, det förtar nästan nöjet med att äta ute. Jag säger till mig själv varje gång: Vad fan gör jag här?

Kvinna hälsar Bless bless