Sammanfattning av julen och jakten på den försvunna mamman

En bra jul med fina julklappar och gos med barn och barnbarn har kvinna haft.

Lugn och skön har den varit ledigheten som nu närmar sig sitt slut. Vi tog en promenad vid Måsnaren häromdagen … En timmes promenad och några bilder fick jag i kameran.

Koloniområdet ligger i vintersömn, alldeles tyst och öde.

Sjön likaså, endast två kråkor väsnades ute vid stenarna till höger.

Hittade en svamp … ensam är stark sägs det. (rödgrå grynskivling)

I skogen kan löven hänga kvar lääänge vid sin gren. De kanske inte heller vill släppa taget om 2018 …

I går eftermiddag ringde mamma från hemtjänstsens telefon för att berätta att hon trillat och gjort illa armen och att de ringt ambulans. Några timmar senare ringde jag Södertälje sjukhus och frågade efter henne men killen i andra änden kunde inte hjälpa mig, de lämnar bara ut uppgifter om personer som är intagna på avdelningar. Då bad jag honom om ett telefonnr till akuten eller om han kanske kunde koppla mig dit, det kunde han inte. Så jag måste alltså ta mig till akuten och fråga efter henne, frågade jag då. En kan ju bli galen för mindre, och en jäkla tur att vi bor i samma stad. Vi åker dit och jag får träffa mamma som är vid gott mod men har fruktansvärt ont i armen. Nåväl jag åker hem igen och väntar hela kvällen på att någon ska ringa för att tala om att de skickar hem mamma, jag hade inte väntat mig något annat om jag ska vara ärlig.

I morse ringer jag då sjukhuset igen, det är en automatisk telefonröst som meddelar att växeln är stängd och vidare upplysningar om intagna patienter kan fås via diverse knapptrycksalternativ, inget knapptryck jag valde gav mig svar på min fråga. Var är min mamma? Så då var det ju bara att ge sig ut på mammajakt på själva sjukhuset. Tre möjliga avdelningar, vi gick till en avdelning och vi var där trettio minuter innan besökstid. Möttes av låst dörr in till avdelningen så jag ringer på klockan och väntar … och väntar men ingen ville öppna för oss. Åker och handlar lite och sen tillbaks till sjukhuset och går till nästa alternativa avdelning, där börjar besökstiden en timme senare än den första besökta avdelningen. Samma visa där ingen vill öppna för oss, suck! Jag vill ju bara veta var tanten är … vi går till akuten, där kommer vi i alla fall in och kan prata med någon som förhoppningsvis kan ge oss ett svar på min fråga. Var är min mamma? Nu äntligen får jag svaret jag söker. Skönt, men det är trettio minuter kvar till den avdelningens besöktid, bara att sätta sig ner i entren och vänta på att klockan ska ticka fram.

Äntligen, klockan är två och besökstiden börjar och där är hon, nerbäddad i en säng med armen i band och en blåklocka strax ovanför ögat.

Och nu har kvinna bara elaka tankar kvar i huvudet. Hemtjänsten har tydligen ingen meddelandefunktion sinsemellan, utan ringer till kontaktpersonen för att fråga var ”brukaren” är någonstans. De ringde i morse och frågade mig var min mamma var, ändå vet jag att det var en hemtjänstpersonal hos mamma i går när hon ringde och berättade att hon trillat. ”Brukaren” vilket hemskt ord!

Södertälje Sjukhus har blivit en ointaglig fästning som inte är serviceminded för fem öre.

Södertälje Sjukhus borde verkligen sätta upp kartor på alla sina hus med beskrivningar hur en enklast hittar till olika hus och avdelningar. Iceman hjälpte två personer vid entren att hitta till rätt avdelning genom att googla. Varför inte en dataterminal vid entren med sökfunktion över alla avdelningar och med vägbeskrivning till dem. Eller varför inte en bemannad reception dygnet runt!

Till sist vill jag ge kred till all personal på Södertälje sjukhus!

Mamman i mitt liv sa vid ett tillfälle när en undersköterska kom in i rummet, hon där är lik ett av mina barnbarn. Jag kunde inte annat än att hålla med i sak även om C inte är ett av hennes barnbarn, men lika var de.

Bless bless och ett gott slut önskar jag er.