Plötsligt händer det

Mamman i mitt liv har fått plats på ett äldreboende! När biståndshandläggaren ringde till mig för att tala om att mamman blivit beviljad en plats hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna, så lättad och glad blev jag. Samtidigt sa hon, biståndshandläggaren, att det kunde dröja tre månader innan det blev en plats ledig. Det här hände i februari, för ca två veckor sedan ringde en annan människa och berättade att det nu fanns ett rum på ett boende och i måndags åkte jag dit med mamman för att titta på rummet. Tänk om hon nekar, vägrar, vill inte ha det rummet … hemska tanke … Gör hon det blir jag tokig! Nu gjorde hon inte det, lämnade besked direkt att hon var intresserad av rummet och jag ringde dit på tisdagen och bekräftade att hon ville bo där. Onsdagen gick och jag funderade hit och dit när det var lämpligast att flytta henne, mamman i mitt liv. Torsdagen var röd, Kristi himmelsfärdsdagen och på fredagen hade jag fullt upp på jobbet, så jag ringer till boendet sent på eftermiddagen men får inget svar. På lördagsmorgon ringer så mamma och undrar om vi ska komma till henne idag för att packa och jag svarar nej, vi tänkte komma förbi i morgon. Mamma säger då att hon ska ju flytta i morgon och hon har redan meddelat hemtjänsten detta. Oj då, hoppsan … Så vi åker till äldreboendet och pratar med personalen som svarar att det är bättre om mamman flyttar in på måndag i stället, vilket vi håller med om. Helgen har med andra ord tillbringats hemma hos mor, vi har packat kläder, frostat av frysen, kört över prylar till hennes nya boende mm mm. Samtidigt undrar hon när flyttbilen kommer och säger att jag ska ringa storson och be honom hjälpa till. Nu har hon nästan alla sina kläder på nya stället och de möbler hon kan ha där, rummet är litet, så litet men nu får hon den hjälp hon så väl behöver och social samvaro som hon har saknat så mycket. Att bli gammal och ensam är fan ingen höjdare och jag begriper inte varför det ska behöva vara så! Som ensamt barn blir det en enorm börda när föräldern ringer och vill ha hjälp i tid och otid. Jag har satt ner foten många gånger och sagt nej, mamma jag kan inte, du får trycka på larmet, varpå hon har lagt på luren i örat på mig. Det redan dåliga samvetet blir ännu tyngre att bära … i morgon blir det bättre. Vi kör iväg henne i morgon bitti till hennes nya boende och en sten tung som bly lyfts från mina axlar. Nu är det bara resten kvar … tömma lägenheten!

Handvirkade små tabletter

Gamla lakan med virkad bård, linnedukar, små söta grytlappar som är så små att de inte duger till något mer än prydnad …

Handbroderad linneduk med små hål, tråkigt men inget jag vill ha kvar och mamma har inte använt den heller vad jag kan minnas.

Förskräcklig, jag vet inte vad det är, en duk kanske, hittade jag också. Vi flyttade henne för fyra år sedan inte minns jag den här tingesten … Jag ska nog hyra mig ett bord på loppis i sommar, jag kommer att ha mycket prylar att sälja …

Bless bless