Han kallade mig Werner …

När han inte var arg på mig vill säga, då kallade han mig både det ena och andra. Ord som jag inte tänker återberätta här. Nu jobbar jag inte där längre, verksamheten har bytt inriktning och någon matlagning är inte längre aktuell. Kvinna fick ett nytt jobb, nya rutiner och en kollega på köpet. Han är fruktansvärt snäll min kollega, väldigt mån om mig. Lagar mat till mig, låter mig inte lyfta tunga potatissäckar. Han säger släpp det, envis som jag är lyder jag inte. Kvinna kan själv! Men, jag kan inte låta bli att sakna mitt gamla jobb och gubbsen som bodde där. Utmaningen i att göra meny varje vecka, andra utmaningar och sällskapet. Nu behöver jag inte tänka längre, behöver inte bry mig. Vi får menyn i datorn, för det ska ju vara samma meny på alla kommunens äldreboenden. Det är som slut med att göra sig till, att baka ett gott bröd eller en kaka bara för att jag vill, eller för att det ska vara fikabröd till något möte. Kvinna har beslutat att gå i pension, jag har roliga utmaningar hemmavid som jag vill ta tag i och det ser jag fram mot.

I vintras blev vi med hund, så nu känner jag mig hel igen. Tänk vad en liten voff kan göra för att förgylla tillvaron! Han bits, han viftar på svansen, han matvägrar, busar, blir helt rabiat när han ser ett rådjur, hare eller katt. Blir galen när han ser andra hundar och ingenting hjälper, han lyssnar inte, godis ignorerar han, det är bara objektet han har fått syn på som gäller. Vi jobbar på det, han är fortfarande en bebis, knappt 8 månader gammal.

I augusti så är det slutjobbat och kvinna har börjat nedräkningen.

Bless bless