Det har hänt något med voff

Han är inte som han var för en månad sedan. Han har, sedan jag var sjuk i covid förra påsken, reagerat på när jag hostar eller nyser. Han har då gått i från mig för jag låter otäck, nu kommer han till mig istället. Med låg profil och svansviftande, hosta/nys inte matte …

Plötsligt har poletten ramlat ner, han tar sig upp på övervåningen hur lätt som helst. Trappan han som liten inte fick gå i klarar han av galant. Igår fick han för sig att husse kommit hem och när voff inte hittar sin husse på nedervåningen springer han upp för trappan och letar efter honom. Voff hörde grannens bildörr stängas och trodde det var husse som kommit hem, tidpunkten stämde ju, det måste vara husse, var är han …

I morse kom han upp och väckte mig med sin kalla nos i mitt sovande plyte. Vilket uppvaknande och för att kolla att jag verkligen vaknat ställer han sig med framtassarna i sängen, när han ser att jag reser på mig springer han nöjd ner för trappen. Kan ju inte bli annat än glad!

Så har vi det här med spår … Han går som tåget de första hundra meterna, sen tar annat över. Han sniffar runt i kring för att sen snurra till det rejält, han tappar spåret och gnistan, ser mest ut som han vill gå hem. I går var vi ut i skogen, jag lade ett viltspår (med blod och klöv). Utan snitslar (jag behöver träna på att lita på jycken), i spårappen hade jag koll och jag visste var spåret började och slutade … Sen tog vi en promenad i en annan skog … och gick vilse, hade ingen susning var jag var, så jag traskade på och förstod snart att jag går åt fel håll, hamnar i ett stort kalhygge, traskar på. Hittar svinskit och uppbökade områden och kommer fram till väldig tät ogenomtränglig skog, mera svinskit och uppbökade områden, här bor svinen … Vi vände och så kommer jag på att i Volvo on Call borde jag se vart bilen är, mycket riktigt, jag hittade bilen och plötsligt sken solen igen. Det var en pärs, nästa gång ska jag sätta på sportstrackern före jag börjar gå i en okänd skog.

I dag 23,5 timmar senare så plockar han upp spåret galant och går som tåget ca 200 m sen är det klippt, han snurrar, kissar, sniffar, går åt fel håll … Kan bara bromsa honom när jag ser att det är åt fel håll han går, sen får han upp spåret igen och travar på. 50 meter före slutet hade jag korsat en bred stig och tänkte där kommer han av sig igen men så fel jag hade. Han klarade av det, jippie.

Till sist

Har du ormfobi ska du nog sluta läsa nu, hejdå.

Helgen tillbringade vi i husvagnen och på lördagen när vi sitter ute på ”tomten” ser Iceman en orm. Oj, en orm måste ta ett kort … svart och lång. Är det en snok eller huggorm? Det finns snokar utan gula prickar bakom huvudet även om de inte är så vanliga.

• 

• 

Hämtar storkameran i husvagnen och slänger mig på marken, Iceman har koll på ormen med hjälp av lövräfsan. Försöker fokusera på ormens huvud men det är svårt, objektivet vill inte som jag vill. Teleobjektivet sitter på kryp längre bort kvinna! Backar lite och där så kommer ormen in i fokus, hyfsat bra i alla fall, jisses så spännande. Ormen börjar härskna till och väser, låt mig vara! (tänk att jag hörde när han väste :-))

• 

• 

Så kommer då nästa tanke, ormen rymde ner i ett hål i marken när Iceman försökte plocka upp den på krattan, kommer ormen att finnas kvar i vårat revir när vi kommer ut till husvagnen nästa gång … Då har vi problem … Voff är lika tokig att bita orm som han är att bita sork och nästa gång kanske voff inte har trasslat in linan i träd och bord …

Bless bless