De har invaderat övervåningen

På brunos initativ, han har nämligen lärt sig att gå i trappan, både upp och ner. Väldigt försiktig är han, trevar med ena tassen framför sig innan han tar ett steg ner, sen mot slutet av trappen hoppar han jämfota med två tassar i taget, uppför går det lättare.
Efter kvällspromenaden har det alltid varit som de fått överskottsenergi och vill leva rövare en stund innan de slocknar eller att B ledsnar på b och går och lägger sig där han kan vara i fred. I går kväll gick b upp på övervåningen och sprang omkring så pass att B blev nyfiken och gick upp han också. Sen började de leva runt, allrummet och sovrummet, fram och tillbaka, det hördes hur de sladdade i svängarna. När vi någon gång säljer det här huset får de nya ägarna slipa parketten i hela huset, eller så river de ut hela innanmätet. I kväll var det samma visa, b gick upp och B kom strax efter och racet var i gång.

Det är inte bara roligt med två hundar, det kan vara smärtsamt också. Jag har skrivit förut om att det är jobbigt med valp och en unghund. Det är jobbigt men det roliga överväger det jobbiga alla dagar i veckan. Det som gjorde ont är jaktintresset! På lunchpromenaden i dag i skogen, på en isig stig med svagt nedförslut fick B syn på ett djur med vit rumpa! Kopplet var sträckt i sin fulla längd och jag hade ingen muskelstyrka att stoppa honom, han drog och jag gled med på isen. Det här slutar inte bra, inget träd att sikta in sig mot som kan hejda framfarten. En bit ner på stigen är det några stenar och jag inser att mitt liv är mer värt än Bjössis så jag släpper kopplet och försöker få tillbaka balansen men misslyckas, dimper i backen och tror att jag ska slå huvudet i en av stenarna men missar med en decimeter. B försvann lika fort som en avlöning, jag hörde hur han skrek (han skriker som en tok när han har korn på hare eller rådjur) en bit bort och svor en tyst ed för mig själv. Sen blir jag varse om lilla b som inte fattat något av det som nyss hänt, han kommer och nosar mig i ansiktet och över hela min kropp där jag ligger på marken. När jag rest mig upp vill han klättra upp på mitt ben så jag böjer mig ned och pratar med honom. Kom nu så letar vi rätt på stora B och han följer snällt med. Inga ben är brutna … möjligt att ett revben eller två har fått sig en spricka.
Bjössi hörs, Nynäsvägen hörs också och min fantastiska fantasi sätter i gång, kvinna blir mörkrädd. Stänger av den delen av skallen och fortsätter följa ljudet av Bjössi. Ropar lite då och då när jag inte hör Bjössi men ingen hund i syne. Sen efter en stund hör jag honom igen och han skriker med ett annat ljud och det kommer från samma håll hela tiden. Till slut får jag syn på honom och han får syn på mig och tystnar, lägger sig ner för att vänta in mig. Han har dragit fast sig själv i en liten gran och en annan kvist med hjälp av kopplet.
Givetvis märker han ju att jag är arg på honom fast jag försöker dölja det, han får en klapp på huvudet och jag frågar om hade kul! Tungan är längre än en slips men ändå när han är lös från granen och kvisten är det som fan flyger i honom och han vill i väg igen. Då brann det i mitt huvud, jag rycker till i kopplet, tar tag i nackskinnet på honom och säger några väl valda ord. Han slängde sig på rygg, sen gick han ett steg efter mig hela vägen till bilen. När jag sa stanna så stannade han, när jag sa åt honom att hoppa in i bilen … ja ni fattar, jag har aldrig haft en lydigare Bjössi!
Jag är fortfarande arg och det gör ont i revbenen när jag skrattar eller hostar. Revben läker och ilskan försvinner, jag vet men resten är ett problem jag inte tycker om och måste göra något åt.

Till sist!

Nyåret firade vi i husvagnen på Dragsvik husvagnsklubb med god mat tillsammans med kusin och kusinman (som också har sin husvagn på samma ställe) och några till. Mycket trevligt och inte en raket i närheten.
Bless bless