Inte en vanlig torsdag

Jag brukar inte vakna kl 4 på morgonen. Inte Iceman heller men idag stod väckarklockan inställd på väckning av tuppen. Så jag gick upp jag också, satte igång torktumlaren med gårdagens sena lakanstvätt. Det gäller att tänka smart med dagens elpriser (att hänga lakan på tork finns det inte plats för). Iceman hoppade in i duschen och renskrubbade sig inför operationen av axeln. Så i eftermiddag kommer han hem med armen i band.
När taxin åkt i väg med honom gick jag ut med hundarna, bägge på samma gång och det kunde slutat illa. Att jag aldrig lär mig. Förbaskade rådjur! B blir helgalen och vill springa efter och stark är han också, b skäller mest och drar inte så mycket. Nu hade jag B nära mig så jag fick tag på honom och kunde läsa lusen av honom. Inte fasen hjälpe det, han skulle iväg och höll på att dra omkull mig men jag fick tag på honom igen och knuffade in honom i slänten och röt några väl valda ord. Jag blir tokig på denna hund. Lilla b blir jag också tokig på, han skäller konstant när han ser något som är intressant eller ovanligt. Godis kan tysta honom men fungerar inte så bra när man samtidigt ska brottas med galen B. Så just nu är de till salu …

I går kväll började mitt vänstra pekfinger att molvärka och i dag är det värre, jag har upptäckt att jag gör väldigt mycket med vänster hand och det känns helt galet att göra vissa saker med högern. Det känns svullet men det ser inte svullet ut och efter google konsultation har jag fått reumatism. Inte behöver man gå till en riktig läkare när man kan googla sina åkommor. Jo, jag får väl göra det om fingret fortsätter att göra ont.

Sen då, min historia. Det går sakta framåt, jag har spårat min biologiska mamma till Namibia. Tyvärr så dog hon för snart tolv år sedan. Hade hon levt hade jag satt mig på första bästa plan och flugit dit. Ju mer jag letar och hittar svar, desto mer frågor får jag, tankarna rinner snart över. Gift var hon också och då undrar jag ju, fick hon fler barn? För tillfället har jag fastnat, kommer inte längre i mitt letande. Det finns ingen information mer om henne vad jag kan hitta. Så nu har jag börjat leta efter släktingar till hennes avlidne man och det går också trögt. Att leta efter människor utanför Sveriges gränser är inte lätt. Jag hittade en (tror jag) släkting till hennes man på facebook och skickade en fråga till henne. Hoppas hon öppnar meddelandet och läser och inte kastar det i tron att det är spam.
För mer än 40 år sedan tog jag kontakt med min biologiska pappa och mer eller mindre tvingade honom att berätta hur det kom sig att de adopterade bort mig. Han skrev till slut ner en redogörelse och skickade den till mig.
Jag har alltid trott att de kom till Sverige tillsammans men så var det nog inte inser jag så här i efterhand. Han berättade också att efter han gjort slut med min ‘biomamma’ träffade hon en ny man och att de skulle emigrera till Kenya. Nu blev det Namibia men det är ju nästan samma ställe tänker jag, som aldrig varit i Sydafrika.

Jag har av hänsyn till mamma aldrig tagit tag i det här förrän nu när mamma är död. Hon vänder sig säkert i sin grav och kvider du är min unge, bara min unge. Ja, så kan det vara men jag vill veta mina rötter, jag får ingen ro annars. Det skulle hon aldrig förstått, när jag berättade för några år sedan att jag börjat släktforska på deras anor blev hon förbannad och undrade vad det skulle vara bra för, själv var hon ju inte ett dugg intresserad av släkten bakåt i tiden. Jag kom ganska långt i min forskning men gav upp efter ett tag, det gav mig ingenting egentligen.
Nu har jag börjat om på nytt med en annan släktforskarsida och min biologiska släkt, ‘biosläkt’. Den jag har velat forska på hela tiden. Nog så svårt när man inte kan leta i gamla kyrkoböcker och när man väl hittar information står det inte på svenska, engelska funkar men när informationen står på tyska sitter jag med skägget i brevlådan, kan ju inte ett ord tyska.

Bless bless