Jag brukar inte vakna kl 4 på morgonen. Inte Iceman heller men idag stod väckarklockan inställd på väckning av tuppen. Så jag gick upp jag också, satte igång torktumlaren med gårdagens sena lakanstvätt. Det gäller att tänka smart med dagens elpriser (att hänga lakan på tork finns det inte plats för). Iceman hoppade in i duschen och renskrubbade sig inför operationen av axeln. Så i eftermiddag kommer han hem med armen i band.
När taxin åkt i väg med honom gick jag ut med hundarna, bägge på samma gång och det kunde slutat illa. Att jag aldrig lär mig. Förbaskade rådjur! B blir helgalen och vill springa efter och stark är han också, b skäller mest och drar inte så mycket. Nu hade jag B nära mig så jag fick tag på honom och kunde läsa lusen av honom. Inte fasen hjälpe det, han skulle iväg och höll på att dra omkull mig men jag fick tag på honom igen och knuffade in honom i slänten och röt några väl valda ord. Jag blir tokig på denna hund. Lilla b blir jag också tokig på, han skäller konstant när han ser något som är intressant eller ovanligt. Godis kan tysta honom men fungerar inte så bra när man samtidigt ska brottas med galen B. Så just nu är de till salu …

I går kväll började mitt vänstra pekfinger att molvärka och i dag är det värre, jag har upptäckt att jag gör väldigt mycket med vänster hand och det känns helt galet att göra vissa saker med högern. Det känns svullet men det ser inte svullet ut och efter google konsultation har jag fått reumatism. Inte behöver man gå till en riktig läkare när man kan googla sina åkommor. Jo, jag får väl göra det om fingret fortsätter att göra ont.

Sen då, min historia. Det går sakta framåt, jag har spårat min biologiska mamma till Namibia. Tyvärr så dog hon för snart tolv år sedan. Hade hon levt hade jag satt mig på första bästa plan och flugit dit. Ju mer jag letar och hittar svar, desto mer frågor får jag, tankarna rinner snart över. Gift var hon också och då undrar jag ju, fick hon fler barn? För tillfället har jag fastnat, kommer inte längre i mitt letande. Det finns ingen information mer om henne vad jag kan hitta. Så nu har jag börjat leta efter släktingar till hennes avlidne man och det går också trögt. Att leta efter människor utanför Sveriges gränser är inte lätt. Jag hittade en (tror jag) släkting till hennes man på facebook och skickade en fråga till henne. Hoppas hon öppnar meddelandet och läser och inte kastar det i tron att det är spam.
För mer än 40 år sedan tog jag kontakt med min biologiska pappa och mer eller mindre tvingade honom att berätta hur det kom sig att de adopterade bort mig. Han skrev till slut ner en redogörelse och skickade den till mig.
Jag har alltid trott att de kom till Sverige tillsammans men så var det nog inte inser jag så här i efterhand. Han berättade också att efter han gjort slut med min ‘biomamma’ träffade hon en ny man och att de skulle emigrera till Kenya. Nu blev det Namibia men det är ju nästan samma ställe tänker jag, som aldrig varit i Sydafrika.

Jag har av hänsyn till mamma aldrig tagit tag i det här förrän nu när mamma är död. Hon vänder sig säkert i sin grav och kvider du är min unge, bara min unge. Ja, så kan det vara men jag vill veta mina rötter, jag får ingen ro annars. Det skulle hon aldrig förstått, när jag berättade för några år sedan att jag börjat släktforska på deras anor blev hon förbannad och undrade vad det skulle vara bra för, själv var hon ju inte ett dugg intresserad av släkten bakåt i tiden. Jag kom ganska långt i min forskning men gav upp efter ett tag, det gav mig ingenting egentligen.
Nu har jag börjat om på nytt med en annan släktforskarsida och min biologiska släkt, ‘biosläkt’. Den jag har velat forska på hela tiden. Nog så svårt när man inte kan leta i gamla kyrkoböcker och när man väl hittar information står det inte på svenska, engelska funkar men när informationen står på tyska sitter jag med skägget i brevlådan, kan ju inte ett ord tyska.

Bless bless

Veckorna rullar på, idag har jag varit föräldralös i en månad. Åkte upp till kyrkogården och hälsade på i minneslunden, det är fars dag så jag tyckte det passade bra. Jag köpte ett tulpanknippe och satte dit i minneslunden bland alla andra blommor och ljus.

En sväng på stan gjorde vi också, hundarna behöver socialiseras lite. Det är inte så mycket folk på söndagar så det passar bra med en hundpromenad då. Duvor fanns det dock gott om till Brunos frustration. Vi inspekterade området bakom gågatan där det byggts om, en ny infart till Kringlan parkeringsgarage har gjorts och lite annat, fint blev det i alla fall.

På väg tillbaka till bilen så hamnade vi mitt i en polisjakt, en bil kom farande på Kaplansgatan i hög fart ner mot kyrkan och en polisbuss efter. Mannen som gick före mig på trottoaren var på väg att gå över gatan när vi hörde sirenerna, gubben hejdade sig i sista stund. Den jagade bilen svängde vänster mot Tom Tits, körde på fel sida om refugen och fortsatte bort mot snäckviken. Polisen efter och jag hoppas de fick fatt i fartdåren!

I går hade jag hela familjen här på ett förtidigt födelsedagsfirande, så härligt att vara tillsammans och jag fick fina presenter, dessutom behövde jag inte ha dåligt samvete för att inte tagit hit mamma. Hon hade ingen sjukdomsinsikt de sista åren och förstod inte riktigt att allt inte fungerade som det gjorde förr.
Vaddå, någon kan väl bära mig …

Till sist!

Lilla E har lärt mig ett nytt ord Hejgå, jag tycker det är ett smart ord. I stället för hejdå säger jag också hejgå numera. 🙂

Bless bless

I dag tänkte jag ta en promenad i Tveta motionspår men jag ångrade mig när jag kom fram. Där stod tre bilar och alla hade hundbur i skuffen. Orkade inte med några hundmöten så jag snurrade runt och åkte vidare. Jag hamnade på andra sidan Måsnaren, bakom Coop. Lugnet infann sig, tomrummet som kom som ett brev på posten i morse, växte och blev ännu större. Herregud så fruktansvärt jobbigt livet kan vara ibland. Livet ger och tar … Lyssnade på en bok under promenaden men jag får nog lyssna om det avsnittet.

Vad ska jag göra frågade jag när min telefon ringde. Du ska landa i det här och bara ta det lugnt, det är ingen brådska fick jag till svar.

Saknar dig ❤️ Du sa att du inte ville ha någon begravning, så nu står jag här och tittar ut över sjön, funderar på hur jag ska göra så att vi får ett avslut och du slipper vara med om en begravning.

I dag tog jag bilen ut till Tveta fritidsområde, jag ville slippa möta både katter och rådjur på promenaden. Efter sista kattmötet så har jag bestämt att om inte Iceman är hemma och kan gå ut med hundarna med mig, så tar jag bilen ut i skogen. Där finns varken rådjur eller kattjävlar för de är i stan! Jag förstår inte varför katter är en sån triggers, hundarna blir ju helt rabiata och jag orkar inte hålla emot. Kvinna faller som en fura och får blåmärken både här och där, stukad till både kropp och själ.

Jag tänkte att jag skulle gå ett av de uppmärkta motionsspåren men så såg jag en liten väg vid sidan av den uppmärkta stigen, så jag tog den istället. Var ju nyfiken på vart den skulle sluta … Den slutade vid ett hus i skogens slut, liten tomte tittar ut … Vi hittade en annan stig som vi tog och sen var vi lite vilse, jag visste ju att vi var i Tveta men sen då? Jag fick titta i mobilen, i appen runkeeper som jag satte igång när vi började att gå, vill ju inte hamna flera mil ifrån bilen, det hade jag inte orkat med. Nåväl, appen sa att jag skulle gå till höger där vägen delade på sig, precis vad min magkänsla också sa. Sen gick vi bra länge utan någon som helst koll var vi var. Omgiven av skog på en liten mysig skogsväg och lite sol, det var bra mysigt att bara gå där och mysa med voff. Svamp hittade jag också, hela 7 stycken höstkantareller … Inte var jag så sugen på att hitta svamp men lik förbaskat kan jag inte låta bli att plocka när jag ser svamparna.
Det går inte att gå inne i skogen med två virrpannor i långlina, jag försökte två gånger. Den ena hunden springer till höger och snurrar in sig i ett eller flera träd på tillbakavägen och den andra jycken gör samma sak fast till vänster. Jo, de kan gå fot, fint vid sidan vid mig men jag tycker inte att de ska behöva göra det när vi går i skogen, typ skogen … Så, därför går jag gärna på skogsvägar eller liknande när jag är själv med dem. Är Iceman med också, ja då är det en annan sak. Då är svampögonen på.

Till slut kom vi fram till en skiljeväg igen. En stig upp till höger in i skogen med orange och grön markering, en väg rakt fram där det skymtade hustak i bakgrunden. Jag valde att gå till höger, gillar ju såna där markeringar som visar att man är något sånär på rätt väg. Sommarstugeområdet var jag inte intresserad av, det kunde ju komma fram en katt, vem vet …

Jag gillar uppmärkta stigar i skogen så att jag inte går vilse (!) och hundarna gillar att hoppa upp på stenar efter vägen.

Stenar som är svåra att hålla balansen på, stora stenar som man gärna ramlar av när kusinen får för sig att komma nära … Jodå, de tappade balansen bägge två på bägge stenarna, de blev lite snopna när de antingen hasade ner eller ramlade ner från stenen.

Vi kom i spåret till slut i alla fall men jag blev lite besviken när appen i mobilen visade att vi gått 5,7 km på 1 timme och 50 minuter. Jag hade gärna sett att vi klarat av 7,5 km i stället men men det får bli nästa gång.

Bless bless