Veckorna rullar på, idag har jag varit föräldralös i en månad. Åkte upp till kyrkogården och hälsade på i minneslunden, det är fars dag så jag tyckte det passade bra. Jag köpte ett tulpanknippe och satte dit i minneslunden bland alla andra blommor och ljus.

En sväng på stan gjorde vi också, hundarna behöver socialiseras lite. Det är inte så mycket folk på söndagar så det passar bra med en hundpromenad då. Duvor fanns det dock gott om till Brunos frustration. Vi inspekterade området bakom gågatan där det byggts om, en ny infart till Kringlan parkeringsgarage har gjorts och lite annat, fint blev det i alla fall.

På väg tillbaka till bilen så hamnade vi mitt i en polisjakt, en bil kom farande på Kaplansgatan i hög fart ner mot kyrkan och en polisbuss efter. Mannen som gick före mig på trottoaren var på väg att gå över gatan när vi hörde sirenerna, gubben hejdade sig i sista stund. Den jagade bilen svängde vänster mot Tom Tits, körde på fel sida om refugen och fortsatte bort mot snäckviken. Polisen efter och jag hoppas de fick fatt i fartdåren!

I går hade jag hela familjen här på ett förtidigt födelsedagsfirande, så härligt att vara tillsammans och jag fick fina presenter, dessutom behövde jag inte ha dåligt samvete för att inte tagit hit mamma. Hon hade ingen sjukdomsinsikt de sista åren och förstod inte riktigt att allt inte fungerade som det gjorde förr.
Vaddå, någon kan väl bära mig …

Till sist!

Lilla E har lärt mig ett nytt ord Hejgå, jag tycker det är ett smart ord. I stället för hejdå säger jag också hejgå numera. 🙂

Bless bless

I dag tänkte jag ta en promenad i Tveta motionspår men jag ångrade mig när jag kom fram. Där stod tre bilar och alla hade hundbur i skuffen. Orkade inte med några hundmöten så jag snurrade runt och åkte vidare. Jag hamnade på andra sidan Måsnaren, bakom Coop. Lugnet infann sig, tomrummet som kom som ett brev på posten i morse, växte och blev ännu större. Herregud så fruktansvärt jobbigt livet kan vara ibland. Livet ger och tar … Lyssnade på en bok under promenaden men jag får nog lyssna om det avsnittet.

Vad ska jag göra frågade jag när min telefon ringde. Du ska landa i det här och bara ta det lugnt, det är ingen brådska fick jag till svar.

Saknar dig ❤️ Du sa att du inte ville ha någon begravning, så nu står jag här och tittar ut över sjön, funderar på hur jag ska göra så att vi får ett avslut och du slipper vara med om en begravning.

I dag tog jag bilen ut till Tveta fritidsområde, jag ville slippa möta både katter och rådjur på promenaden. Efter sista kattmötet så har jag bestämt att om inte Iceman är hemma och kan gå ut med hundarna med mig, så tar jag bilen ut i skogen. Där finns varken rådjur eller kattjävlar för de är i stan! Jag förstår inte varför katter är en sån triggers, hundarna blir ju helt rabiata och jag orkar inte hålla emot. Kvinna faller som en fura och får blåmärken både här och där, stukad till både kropp och själ.

Jag tänkte att jag skulle gå ett av de uppmärkta motionsspåren men så såg jag en liten väg vid sidan av den uppmärkta stigen, så jag tog den istället. Var ju nyfiken på vart den skulle sluta … Den slutade vid ett hus i skogens slut, liten tomte tittar ut … Vi hittade en annan stig som vi tog och sen var vi lite vilse, jag visste ju att vi var i Tveta men sen då? Jag fick titta i mobilen, i appen runkeeper som jag satte igång när vi började att gå, vill ju inte hamna flera mil ifrån bilen, det hade jag inte orkat med. Nåväl, appen sa att jag skulle gå till höger där vägen delade på sig, precis vad min magkänsla också sa. Sen gick vi bra länge utan någon som helst koll var vi var. Omgiven av skog på en liten mysig skogsväg och lite sol, det var bra mysigt att bara gå där och mysa med voff. Svamp hittade jag också, hela 7 stycken höstkantareller … Inte var jag så sugen på att hitta svamp men lik förbaskat kan jag inte låta bli att plocka när jag ser svamparna.
Det går inte att gå inne i skogen med två virrpannor i långlina, jag försökte två gånger. Den ena hunden springer till höger och snurrar in sig i ett eller flera träd på tillbakavägen och den andra jycken gör samma sak fast till vänster. Jo, de kan gå fot, fint vid sidan vid mig men jag tycker inte att de ska behöva göra det när vi går i skogen, typ skogen … Så, därför går jag gärna på skogsvägar eller liknande när jag är själv med dem. Är Iceman med också, ja då är det en annan sak. Då är svampögonen på.

Till slut kom vi fram till en skiljeväg igen. En stig upp till höger in i skogen med orange och grön markering, en väg rakt fram där det skymtade hustak i bakgrunden. Jag valde att gå till höger, gillar ju såna där markeringar som visar att man är något sånär på rätt väg. Sommarstugeområdet var jag inte intresserad av, det kunde ju komma fram en katt, vem vet …

Jag gillar uppmärkta stigar i skogen så att jag inte går vilse (!) och hundarna gillar att hoppa upp på stenar efter vägen.

Stenar som är svåra att hålla balansen på, stora stenar som man gärna ramlar av när kusinen får för sig att komma nära … Jodå, de tappade balansen bägge två på bägge stenarna, de blev lite snopna när de antingen hasade ner eller ramlade ner från stenen.

Vi kom i spåret till slut i alla fall men jag blev lite besviken när appen i mobilen visade att vi gått 5,7 km på 1 timme och 50 minuter. Jag hade gärna sett att vi klarat av 7,5 km i stället men men det får bli nästa gång.

Bless bless

Iceman kom hem med en förkylning till mig, jag har legat i soffan eller sängen i flera dagar, snörvlat och hostat. Vilket har varit oroväckande med tanke på att vi ska ha en reuninon här på lördag. Har jag fått covid igen, måste jag ställa in? Hemska tanke, Iceman åkte och köpte covidtest och kvinna hostade och hostade och spottade i teströret …

Han, mannen i mitt liv, tog hundarna med sig och åkte till husvagnen i fredags. Kvar var jag hemma i stan, det var inte kul, alldeles själv ingen gubbe ingen hund. Nåja han kom hem sen eftermiddag och jag fick sällskap igen. Så kom lördagen och Iceman skulle åka ner igen till hjulhuset, paniken slog till och jag kraxade att jag vill följa med. Ska vi sova över då, säger han? Jag nickade och sa men vi har ingen mat … Vi har matlådor i frysen svarar han. Sagt och gjort, fram med några matlådor ur frysen och det nödvändigaste från kylen, så hämtade jag väskan som numer alltid står färdigpackad. Nu är jag klar att åka. Jag fick livsgnistan tillbaka när vi kom fram, solen sken och det var folk runt omkring. Jag tog hundarna, en i taget och tränade lite rallylydnad och inkallning. Stora B väntar snällt på sin tur men lilla b … han blir skogstokig när han blir lämnad kvar vid husvagnen och ser att jag och B gör något, skäller som en besatt. Så den här gången fick han sitta och titta på vid grusplanen, jag band fast honom i ett träd och det gick jättemycket bättre än att lämna honom vid husvagnen.

På eftermiddagen kom lilla kusin och kusinmannen över på en öl. Det är mysigt att ha dem så nära och lilla b blir överlycklig när Olle kommer, det är hans bästis. B är inte lika imponerad av yrvädret, han följer efter dem när lilla b och Olle leker, muttrandes som en sur gammal gubbe.

I dag, söndag var det hemvändardag men innan vi åkte hem så tog vi en prommis i skogen.

Det finns en hel del svamp nu, massa flugsvampar, några riskor, en och annan sopp som passerat bäst före datum och några trattkantareller, ja och några gula kantareller också. Så i kväll blir det svampsoppa med en svampsmörgås till.

Nu väntar en vecka full av förberedelser och fix inför 10-års träffen med före detta arbetskamrater, det ska bli så kul att träffa alla igen.
Bless bless

Ja, nu är han hemma igen, Iceman. Tillbaks till det normala, Iceman går ut med hundarna på morgonen och kvinna sover vidare. Ett par dagar varade det, sen blev gubben sjuk! Han som aldrig blir sjuk, fick inte ens covid när jag låg hemma i det, inte ens vinterkräksjukan kan jag smitta honom med. Han blev sjuk, snörvlar och har sig, vilket elände. Det började lite lätt i lördags för att blomma ut i ordentligt i går under dagen. När Iceman är sjuk då är han sjuk, ingen ”man cold” där inte. När vi kom hem från husvagnen i går eftermiddag tog han tempen, 38,9 visade den. Kvinna skickade gubben i säng och där låg han tills det var dags för kvällspromenaden. Jag kan följa med sa han lite ynkligt. Nix det kan du inte svarade jag, får jag plocka ur diskmaskinen frågade han då. Ja det kunde han väl få göra. Jag tog ut jyckarna en och en, mycket enklare så men lilla b tyckte inte om att bli lämnad kvar.

I tisdags när jag gick ut med djuren på kvällen snubblade jag på ett av kopplen och stöp i backen, det är inte alltid bra med ”leende” koppel, slaka koppel. Den här gången var det mina knän som tog smällen, särskilt det ena knät. Hundarna blev alldeles till sig, undrade vad jag gjorde på marken och jag undrade varför människorna som såg det hela inte brydde sig utan bara gick förbi. Var de kanske hundrädda alla tre … Nåja, jag kom upp till slut och linkade hemåt. På Onsdagen kom Iceman hem och fick ta hand om djuren i flera dagar, ända till i går då han däckade av feber. Nu är knät hyfsat bra och jag kan gå skapligt bra även nerför trappor.

I fredags hade vi kalas här hemma på morgonen, lilla b fyllde 1 år, hipp hipp hurra! Han var lite brydd, får jag en kartong, vad ska jag göra med den? B fattade galoppen och började slita och dra i sitt paket och hittade snart godsaken däri. Lilla b fick lite hjälp att öppna upp kartongen och hittade godiset som han tog med sig bakom en fåtölj för att få ha den i fred.

För övrigt då,
vårt kylskåp har börjat läcka vatten. När det först upptäcktes trodde vi någon av hundarna hade kissat på golvet men rumsrena bägge två … näe, så kan det inte vara. Sen såg vi varifrån vattnet kom, nu ligger det en handduk på golvet framför kylen. När kylen packar ihop är det väl lika bra att skaffa en frys också samtidigt … Vi har bott här sedan huset var nytt, 15 år och apparaterna börjar gå sönder. Tvättmaskinen är utbytt, inte torktumlaren den har vi i inte använt så mycket. En ventil i värmepannan gick sönder här i våras och en vattenkran i en dusch behöver bytas ut …. Att inte ugnen har gått sönder för länge sedan förvånar mig. Den använder jag väldigt mycket och jag vill byta ut den …

Bless bless

Det är ju alldeles förfärligt synd om mig. Fötterna värker, gångjärnen värker, knät spökar och jag är trött på att prata med väggarna. I fredags åkte jag till husvagnen, skruvade ihop en hylla och en hatthylla. Det tog sin lilla tid men jag klarade av det, med lite hjälp av kusinmannen så fick jag även dit den sista brädan på hyllan. Så nöjd med mig själv.

På lördagen så var den årliga höststädningen på campingen, träd klipptes ner till snygga bollar, ogräs och ris krattades upp och forslades bort. När det var klart tog jag hundarna på en tur i skogen och kom hem med ett gäng gula kantareller och smörsopp. Jag skämdes lite för på morgonturen före städningen mötte jag min husvagnsgranne i skogen med svampkorgen, han hade hittat en (1) kantarell. (Hehe)

Höstkantarellerna har börjat visa sig också, jag hittade tre stycken som var stora nog att hamna i fickan.

Så använde jag pannlampan för första gången på flera månader, kl 20.00 är det verkligen becksvart om man inte är i stan, huva! Nu kommer mörkerrädslan smygande … Det blir ju inte bättre av att B liksom går på klorna och vill framåt i en hastighet jag inte klarar av. Han känner verkligen av att det finns vilt runt i kring.

På söndagen hade vi höstmöte och åsikter om det ena och andra stöttes och blöttes. Beslut togs och andra saker gick tillbaks till styrelsen för vidare bearbetning. Det är nog inte lätt att sitta i en styrelse när medlemmarna har så många olika åsikter …
Nåja efter mötet packade de flesta i hop sina prylar och gav sig av hemåt. Lugnet och tystnaden lade sig som ett täcke över campingen, jag tog de bägge B b med mig och gick ut i skogen på jakt efter mer svamp. I min iver glömde jag att hålla koll på alla spindelnät som sitter mellan träden, ofta med en spindel i mitten. Självklart fastnade jag med huvudet i ett nät och spindeln hängde i en tråd mitt framför mitt vänstra öga, fan vad jag skrek. Skogen är full av korsspindlar som spinner nät mellan tallarna i lagom huvudhöjd. Jag brukar ta en pinne och vifta med när jag går i skogen men det blir lite besvärligt när jag samtidigt har två hundar att hålla reda på. Det blev ingen svamp denna gång.

Det är mycket bättre i husvagnen än hemmaplan tänkte jag i går när jag kom hem till stan. Hade jag tagit med mig mer hundmat hade jag stannat kvar till idag. Hemma så tinade jag snabbt upp varsin köttbit till djuren som de knappt tittade åt. Bägge två är lite halvdana med maten, ibland äter de som hästar och andra gånger tittar de inte åt färskfodret jag ger dem.

Och B är inte lika sur som här hemma, i husvagnen är de ute mer och inte alls lika noga med att gå ut en viss tidpunkt. B kan klockan …

En blick som säger att det är dags att gå ut, inte kan man ignorera en sådan blick inte. Det är just kvällsturen som han är så här ihärdig, han stirrar ut en tills man ger upp och klär på sig för att gå ut med dem. Lilla b är inte alls lika envis. Med det sagt är det dags för en runda i omgivningarna, om ett par timmar ska jag åka till en kund och hjälpa henne lite.

Bless bless