Etikett: adoption

Okategoriserade

Det går i ett

Östertäljekvinna4 kommentarer

Jag har väl aldrig haft så mycket omkring mig sen jag gick i pension. Kalendern är fullklottrad och jag är helt slut, utbränd kanske, slut i kropp och knopp. Nu har jag tagit åt mig ett nytt jobb på Veteranpoolen också och det gör ju inte saken bättre. Jag håller hårt i mina lediga måndagar men dom ryker väl också snart eftersom jag har så svårt att säga nej. I morgon är det just måndag och jag ska gå på bio med Veteranpoolen, vi ska se ”a man called Otto”.


I dag var vi på viltspårskurs, jag och lilla b. Sista tillfället för den här kursen och nu ska vi träna vidare innan jag anmäler honom till prov. B ska också få en ny chans att visa vad han går för, han är lite ofokuserad i starten sen efter att ungefär halva spåret har vimsats bort kommer han på vad han ska göra och går som tåget. Dagens kurs tog verkligen musten ur lilla b. Ett gemensamt spår för fem hundar där de fick spåra en bit var. Mycket att hålla reda på, många olika dofter i marken, många hundar dessutom. Han skällde som en tok i fem minuter sen blev han tyst men så ofokuserad på uppgiften har han aldrig varit. Han var helt slut när vi drog oss hemåt, sen har han sovit hela eftermiddagen.

Leftie har bara två veckor kvar med armen i band, det är fasen så segt tycker till och med jag. Sen blir det rehabilitering hela sommaren. Undrar hur det ska gå, jag som har planer att göra om på baksidan här hemma. Just nu så är trädgården värre än värst, jag vill ta bort alla rabatter, jämna allt med marken och göra … ja, jag vet inte. Inte ha blomrabatter i alla fall, den lilla skithunden är en äkta trädgårdsmarodör. Han biter av grenar från buskar, blommor, mina klematisar har han bitit av, eller så lägger han sig mitt i blomrabatten för där är det svalt. Suck!

Min historia
Jag har kommit in i en återvändsgränd vad gäller min biosläkt, tvärstopp och jag kommer ingenstans. Så jag har börjat på ny kula med mina adoptivföräldrar. Jag tog bort det gamla släktträdet med mamma och pappa och började om från scratch, man kan väl säga att jag har fått blodad tand vad det gäller släktforskning. Jag kan ju mer nu, vet lite bättre vad man ska tänka på och att källan är viktig att ha med. Men även en källa kan ha fel har jag upptäckt. Plötsligt hade det tillkommit en son hos pappas morföräldrar men det visade sig att den sonen var en av pappas mostrars fästman. Det är lätt att forska när man sitter på lite egen bakgrundsdata. Den som skrivit av kyrkoböckerna har nog lite problem att tyda prästernas snirklar, på ett ställe fick pappas mormor heta Kerstin i efternamn. Nu visste jag att hon hette Stenström och när jag kollade kyrkboken extra noga förstod jag att det var lätt att tyda Stenström till Kerstin. Pappas historia är också intressant, han växte upp hos sin mormor och morfar och två mostrar. Det visade sig senare att den ena mostern var hans mamma.

Till sist
Jag känner mig bestulen på min bakgrund, jag önskar att jag tagit reda på det jag tagit reda på mycket tidigare. T.ex. att jag hade ett annat efternamn de första två åren i mitt liv. Nu är det som det är och jag får väl helt enkelt acceptera det. Men mammas handlande kan jag nog aldrig förstå.
Bless bless

Okategoriserade

Veckan som nästan är över

Östertäljekvinna5 kommentarer

Tre veckor har Leftie (Iceman) gått med armen i band, tre veckor kvar. Operationen gick bra men han var bra ynklig de första dagarna men nu så har han repat sig och är nästan som vanligt. Han kom på sig själv häromdagen att använda högerhanden när han löste korsord, det tog jag som ett friskhetstecken. Följer med på hundpromenaderna gör han också, vilket är bra.

I måndags åkte jag till Stockholm för att träffa gamla AstraZeneca kompisar, det var länge sedan kändes det som men vi träffades faktiskt hemma hos mig i höstas, långbord i vardagsrummet, plats för 20 personer. Stora lilla chefen tyckte det var på sin plats att träffas, det var ju faktiskt tio år sedan AstraZeneca lade ner sin forskning i Södertälje. När chefen hojtar, lyder man, det är sedan gammalt. Kul var det att träffa nästan allihop igen.

Det var en del fix och trix men det gick ihop sig till slut. I måndags var vi bara en liten klick, typ sju tappra som träffades på Belgobaren i Stockholm. Iceman som också jobbade på samma avdelning (ja, vi träffades på jobbet) fick stanna hemma och vara hundvakt. Djuren klarar inte av att vara ensamma i flera timmar kvällstid, det är de inte vana vid. Så vi får helt enkelt turas om att gå ut och träffa vänner.

Lite mer historia då

Nästa vecka ska jag till Stockholm igen för att träffa min syster, känns konstigt att skriva syster (jag har fortfarande inte fattat att jag har en syster). Syster är hon om än halv, vi har samma pappa, min biopappa.
Vi tar det lite försiktigt innan vi träffas hela familjen, vi vill ju lära känna varandra först innan vi föser ihop våra familjer.
För övrigt så har jag hittat en bild på min biomammas make, den hon var gift med när hon dog 2012. Han jobbade som journalist på en tidning i Sydafrika, jag kontaktade tidningen och frågade om de hade några uppgifter om honom. Det var inte mycket till svar, jag fick en bild som jag redan hittat när jag googlat och en bekräftelse på att han jobbat på tidningen, så det gav mig inte så mycket. Sen tror jag att hon var gift innan det också, enligt hennes dokumentation från försäkringskassan blev hon änka 1/1 2000 och den här mannen dog 2015. Så jag fortsätter att leta … Men jag vet ju inte hennes efternamn hon måste haft då, jag kommer till återvändsgränder hela tiden, frustrerande minst sagt.,,
DNA-test ger inte så mycket heller för tillfället. I alla fall inte om min biomamma som jag är mest intresserad av, jag hittar bara matchningar som kommer från min biopappas sida. Nu funderar jag på att anlita någon ”genjägare”, jag vill veta hur hennes liv blev sen hon lämnade Sverige men helst av allt skulle jag vilja träffa henne. Det går ju inte tyvärr och det gör ont. Tänkte hon någonsin på mig under sitt liv, ångrade hon att hon gav bort mig? Frågetecken som jag skulle vilja ha svar på. Samtidigt som jag går med dessa tankar i huvudet förstår jag inte att det faktiskt rör mig, det är så svårt att ta in hela alltet. Jag har kommit fram till att min historia skulle bli en jäkligt bra dokumentärfilm. Det skulle vara häftigt att se en film om min historia, se hur det tog sig ut från en annan synvinkel. Ja jisses, Svt dokumentärfilmare, genjägare här är jag!

Bless bless