Okategoriserade

Lite av varje

Det var ett tag sedan jag var här på min blogg och läste alla andras bloggar också för den delen. Det blir så ibland. Kvinna får skrivkramp och tappar lusten totalt, då är det lika bra att låta bli. Jag får oftast min inspiration till ett nytt inlägg när jag är på promenad med voff men nu har inspirationen lyst med sin frånvaro länge, även fast promenaderna finns där varje dag. Vardagen lunkar på, vi åker ut till husvagnen varje helg, altanbygge är påbörjad och förhoppningsvis blir den klar nu till helgen. Lillson kom ut och hjälpte till att loda upp och skruva ihop själva grunden sen har Iceman skruvat och sågat brädor mest hela tiden mellan regnskurarna. En del säger att vi är tokiga som vågar bygga en altan eller rättare sagt golv framför husvagnen, det är ju så osäkert om vi får bli kvar på campingen. Vi har väl inte något val tänker jag, vill ju sätta upp förtältet också och då krävs det en plan yta. Platsen i skogen som vi bara älskar är inte direkt optimal för att smälla upp ett förtält utan plant golv, marken diffar ganska mycket från ena änden på Kabelina till den andra.

Här gick det undan när sonen kom och hjälpte till och jag fick äran att umgås med äldsta barnbarnet, det var riktigt mysigt.

Midsommar är på ingång och sommaren är äntligen här, jag tycker det varit lite kallt och blåsigt men nu så kan jag sitta på altanen hemmavid utan att frysa. Första kullen fågelungar har lärt sig att flyga och gömmer sig i häckarna mellan vårt hus och grannens, ett herrans kakafoni är det. Endast Gråsparv och Pilfink, några ungar av Steglits eller Stenknäck har jag inte sett men de finns i omgivningarna, de vuxna äter i alla fall från fröna i fågelbordet hos grannen.

Icemans son M har äntligen tagit examen efter fem års studier, nu är han lärare i engelska och historia och jobb har han fått allaredan. Vi var på kombinerad examen och födelsedagskalas förra helgen, Lilla A fyllde hela åtta år.

Så har vi lilla voff som varit rejält ur spår hela vårvintern och våren. Det har inte blivit så bra resultat på provspåren, varken vilt eller personspår. Han klarade första viltspårsprovet i öppen klass, det andra provet gick inte alls, han bara svansade runt och plockade upp allt annat än själva blodspåret. Likadant på personspåret i bronsklass, han hade ingen som helst motivation att nosa upp några apporter eller spår. Det var lika bra att ta ledigt från nosarbetet ett tag, kanske blev det för mycket för honom. Det fick bli skogspromenader och lek några veckor, en vecka innan han var anmäld till det andra försöket i personspår i brons lade jag ett lätt kort spår med 4 föremål. Han plockade upp dem alla fyra hur lätt som helst men såg inte ut att vara motiverad för fem öre. Så när då provdagen infann sig hade jag inga förhoppningar alls att han skulle klara provet. Så förvånad jag blev, trots sorkhål och promenerande hästar förbi oss klarade han av provet galant. Ja, jag var förstås tvungen att säga till honom att leta sork just nu inte var OK och hästarna var inget för honom, det är spåret som gäller! När jag sa till honom att inte bry sig om hästarna vände han sig om mot mig och gav mig ett skall, precis som om han sa `Ja, jag fattar ´… Sen gick han som tåget, raringen, fixade alla spetsvinklar och hittade alla föremål i spåret. Ja, han gjorde en liten avstickare också men eftersom domaren inte följde med sa jag åt voff att det var fel väg och ledde honom tillbaka till där han gick åt fel håll men sen gick det bara bra. Lyckan var total!

Sen har kvinna kommit till den insikten att lilla voff behöver en lillebror … fortsättning följer.

Bless bless

Okategoriserade

Hej, det var länge sedan!

Det blir ju gärna så när typ hela skiten krånglar och jag inte får till det som jag vill. Kvinna ger upp, det är jag specialist på, går det inte min väg får det vara. (Egentligen är jag envis som synden och ger inte upp i första taget. Det är när jag inte begriper vad som blir fel som jag ger upp.) Nu har jag i alla fall fått till det, tror jag, så jag testar att skriva lite.

En annan broms till frånvaron av bloggeri är virkning. Jag har inte virkat på 40 år om inte mer men så såg jag en filt virkad i det nya garnet från Järbo. Kvinna blev såld och beställde hem garn och virknål …. och mönstret. Fasen så kul det var att virka igen och enkelt.

Ja och när den var färdig så hoppade jag på nästa filt, en filt jag har haft ögonen på länge men … jag virkar ju inte …. En isländsk filt virkad i isländskt garn men det gör inte jag. Beställde hem mer Svenskt ull från Järbo och satte i gång, för det är ju så kul.

Annars har det inte hänt så mycket i livet mer än vardagen, jag åker hem till några äldre och städar åt dem och håller avstånd. Handlar en gång i veckan, går ut med voff varje dag.
Plöjer serier på Netflix och Svt Play, har ni inte sett Weissensee så se den, går på Svt Play. Ja och om man undrar om det är det enda hon gör hela dagarna, kollar serier på Netflix och Svt Play, så kan jag tala om att jag virkar samtidigt. 🙂
Träffade Lotta med vovva i torsdags, det var länge sedan men det blir ju så när hennes hundar löper och min buse har kulorna kvar. Då håller vi verkligen avstånd, för inavel är vi inte intresserade av.
Viltspårskurs har vi varit på 2 helger i rad och hur kul är inte det. Nu längtar vi efter barmark så att vi kan börja träna på det vi har lärt oss.

Min lilla voff håller koll

I helgen åkte vi ut till Kabelina och kopplade av lite grann. Fast det började inte så bra, Bjössi blev påhoppad av arg lösspringande schäfer på kvällspromenaden i fredags. Iceman som var ute med voffen slänger sig på den attackerande schäfern och säger åt voff att springa hem men han kurar bara ihop sig och lägger sig ner. Lämnar inte min människa, jag stannar kvar till ”the bitter end”. Andra människor kommer farande till undsättning, varav en tar över greppet på schäfern (som hade halsband på sig) och leder hem honom till ägarna (som jag inte ska dryfta om här). Voff kommer hem glad i hågen full med schäfersaliv över ryggen och med en mycket upprörd och arg husse. Efter grundlig undersökning av vår älskade fyrbenta kompis kom jag fram till att det var inga sår, inga brutna ben, ingen ömhet någonstans, bara en jävla massa schäfersaliv över hela hunden. I dag är han helt som vanligt och inte räds han andra hundar men hur det blir när han ser en schäfer återstår att se. Det som hände har mer satt sina spår i oss tvåbenta än vad det verka beröra voff.

Till sist!
Kvinna har inspirerat fler till att baka med surdeg än vad jag kunnat ana.

Det gör mig så ini bomben glad! Bless bless