Tre veckor har Leftie (Iceman) gått med armen i band, tre veckor kvar. Operationen gick bra men han var bra ynklig de första dagarna men nu så har han repat sig och är nästan som vanligt. Han kom på sig själv häromdagen att använda högerhanden när han löste korsord, det tog jag som ett friskhetstecken. Följer med på hundpromenaderna gör han också, vilket är bra.

I måndags åkte jag till Stockholm för att träffa gamla AstraZeneca kompisar, det var länge sedan kändes det som men vi träffades faktiskt hemma hos mig i höstas, långbord i vardagsrummet, plats för 20 personer. Stora lilla chefen tyckte det var på sin plats att träffas, det var ju faktiskt tio år sedan AstraZeneca lade ner sin forskning i Södertälje. När chefen hojtar, lyder man, det är sedan gammalt. Kul var det att träffa nästan allihop igen.

Det var en del fix och trix men det gick ihop sig till slut. I måndags var vi bara en liten klick, typ sju tappra som träffades på Belgobaren i Stockholm. Iceman som också jobbade på samma avdelning (ja, vi träffades på jobbet) fick stanna hemma och vara hundvakt. Djuren klarar inte av att vara ensamma i flera timmar kvällstid, det är de inte vana vid. Så vi får helt enkelt turas om att gå ut och träffa vänner.

Lite mer historia då

Nästa vecka ska jag till Stockholm igen för att träffa min syster, känns konstigt att skriva syster (jag har fortfarande inte fattat att jag har en syster). Syster är hon om än halv, vi har samma pappa, min biopappa.
Vi tar det lite försiktigt innan vi träffas hela familjen, vi vill ju lära känna varandra först innan vi föser ihop våra familjer.
För övrigt så har jag hittat en bild på min biomammas make, den hon var gift med när hon dog 2012. Han jobbade som journalist på en tidning i Sydafrika, jag kontaktade tidningen och frågade om de hade några uppgifter om honom. Det var inte mycket till svar, jag fick en bild som jag redan hittat när jag googlat och en bekräftelse på att han jobbat på tidningen, så det gav mig inte så mycket. Sen tror jag att hon var gift innan det också, enligt hennes dokumentation från försäkringskassan blev hon änka 1/1 2000 och den här mannen dog 2015. Så jag fortsätter att leta … Men jag vet ju inte hennes efternamn hon måste haft då, jag kommer till återvändsgränder hela tiden, frustrerande minst sagt.,,
DNA-test ger inte så mycket heller för tillfället. I alla fall inte om min biomamma som jag är mest intresserad av, jag hittar bara matchningar som kommer från min biopappas sida. Nu funderar jag på att anlita någon ”genjägare”, jag vill veta hur hennes liv blev sen hon lämnade Sverige men helst av allt skulle jag vilja träffa henne. Det går ju inte tyvärr och det gör ont. Tänkte hon någonsin på mig under sitt liv, ångrade hon att hon gav bort mig? Frågetecken som jag skulle vilja ha svar på. Samtidigt som jag går med dessa tankar i huvudet förstår jag inte att det faktiskt rör mig, det är så svårt att ta in hela alltet. Jag har kommit fram till att min historia skulle bli en jäkligt bra dokumentärfilm. Det skulle vara häftigt att se en film om min historia, se hur det tog sig ut från en annan synvinkel. Ja jisses, Svt dokumentärfilmare, genjägare här är jag!

Bless bless