Det blir ju gärna så när typ hela skiten krånglar och jag inte får till det som jag vill. Kvinna ger upp, det är jag specialist på, går det inte min väg får det vara. (Egentligen är jag envis som synden och ger inte upp i första taget. Det är när jag inte begriper vad som blir fel som jag ger upp.) Nu har jag i alla fall fått till det, tror jag, så jag testar att skriva lite.
En annan broms till frånvaron av bloggeri är virkning. Jag har inte virkat på 40 år om inte mer men så såg jag en filt virkad i det nya garnet från Järbo. Kvinna blev såld och beställde hem garn och virknål …. och mönstret. Fasen så kul det var att virka igen och enkelt.
Ja och när den var färdig så hoppade jag på nästa filt, en filt jag har haft ögonen på länge men … jag virkar ju inte …. En isländsk filt virkad i isländskt garn men det gör inte jag. Beställde hem mer Svenskt ull från Järbo och satte i gång, för det är ju så kul.
Annars har det inte hänt så mycket i livet mer än vardagen, jag åker hem till några äldre och städar åt dem och håller avstånd. Handlar en gång i veckan, går ut med voff varje dag.
Plöjer serier på Netflix och Svt Play, har ni inte sett Weissensee så se den, går på Svt Play. Ja och om man undrar om det är det enda hon gör hela dagarna, kollar serier på Netflix och Svt Play, så kan jag tala om att jag virkar samtidigt. 🙂
Träffade Lotta med vovva i torsdags, det var länge sedan men det blir ju så när hennes hundar löper och min buse har kulorna kvar. Då håller vi verkligen avstånd, för inavel är vi inte intresserade av.
Viltspårskurs har vi varit på 2 helger i rad och hur kul är inte det. Nu längtar vi efter barmark så att vi kan börja träna på det vi har lärt oss.
I helgen åkte vi ut till Kabelina och kopplade av lite grann. Fast det började inte så bra, Bjössi blev påhoppad av arg lösspringande schäfer på kvällspromenaden i fredags. Iceman som var ute med voffen slänger sig på den attackerande schäfern och säger åt voff att springa hem men han kurar bara ihop sig och lägger sig ner. Lämnar inte min människa, jag stannar kvar till ”the bitter end”. Andra människor kommer farande till undsättning, varav en tar över greppet på schäfern (som hade halsband på sig) och leder hem honom till ägarna (som jag inte ska dryfta om här). Voff kommer hem glad i hågen full med schäfersaliv över ryggen och med en mycket upprörd och arg husse. Efter grundlig undersökning av vår älskade fyrbenta kompis kom jag fram till att det var inga sår, inga brutna ben, ingen ömhet någonstans, bara en jävla massa schäfersaliv över hela hunden. I dag är han helt som vanligt och inte räds han andra hundar men hur det blir när han ser en schäfer återstår att se. Det som hände har mer satt sina spår i oss tvåbenta än vad det verka beröra voff.
Till sist!
Kvinna har inspirerat fler till att baka med surdeg än vad jag kunnat ana.
Det gör mig så ini bomben glad! Bless bless
sybils sida 